Vi har ett pågående samtal hemma hos oss som handlar om hur vi vill vara, vilka egenskaper vi uppskattar hos varandra och hos de vi gillar att vara med. Man ska vara snäll, rolig, smart – och modig.
Funderar en del kring det där med att vara modig. Vad är det som gör att en del vågar och tar täten – genomför förändringar och tar beslut? Medan andra inte riktigt kommer till skott, sitter fast och stänger ned?
Det kanske sitter en del i uppsättningen av gener och kemin i kroppen. Jag tror det också handlar om trygghet.
Det kanske vid en första anblick känns som ett motsatsförhållande det där med mod och trygghet, men jag tror trygga människor vågar mycket – rädda människor vågar lite eller inget alls.
När vi står inför valet att göra förändringar så vet vi ofta att det är det enda rätta att göra, de insikterna har vi fått genom rationell kunskap baserat på fakta och vi har övervägt vårt beslut väl.
Ändå tvekar vi. Svaret på varför är väldigt enkelt.
Förändringar skapar stress och stress slår ut vårt logiska tänkande och vi agerar känslomässigt. De faktamässiga beslutsunderlagen är som bortblåsta – vi låter istället våra känslor och våra gamla erfarenheter styra våra handlingar.
Vi blir rädda, kliver av och bjuder på motstånd. Var vi redan innan stressade av andra anledningar så förstärks rädslorna ytterligare.
Grejen är den att våra känslor från allra första början borde ha varit en del av beslutsunderlaget.
Våra känslor behöver få ge sig tillkänna, komma upp på bordet och värderas som all annan fakta. Att se, erkänna och hantera sina känslor som en del av förändringsprocessen är en tillgång som skapar förutsägbarhet och ger trygghet.
Så in med mer känslor i samtalen, besluten och agerandet – för världen behöver fler modiga människor. Och allt blir så mycket roligare dessutom.